Vem ska arbeta i vården i framtiden och var hittar vi de med rätt utbildning och kompetens?
Problembilden som redan för 10 år sedan målades upp om framtiden, är nu ett verkställt faktum. Det saknas läkare, sjuksköterskor, tandläkare, tandhygienister och inom kort även undersköterskor. 

Region Dalarna är inte ensamma om denna situation, även i företagsvärlden ropas det efter människor med rätt kunskaper för att kunna möta dagens och framtidens behov. Kort sagt vi är till antalet färre än de som behövs. Utifrån det perspektivet torde arbetslösheten i Sverige kunna vara obefintlig om bara rätt åtgärder, stöd och strategier tas fram och genomförs.

Regionstyrelsens arbetsutskott föreslog under sammanträdet den 13 februari att inrätta ett Vårdkompetensråd för Region Dalarna. Det kan absolut vara en väg framåt, men med det faktum att det redan finns en verksamhet och nämnd som ska hantera just dessa frågor, gör att beslutet för mig skaver rejält. 

Regionala utvecklingsnämndens ansvar, vid ett snabbt ögonkast, beskrivs med att deras uppdrag är att “sätta mål och prioriteringar i det regionala kompetensförsörjningsarbetet”. Det står också att nämndens ansvar förutsätter att det samverkas med kommuner, myndigheter, näringsliv och civilsamhälle. Så till stor del har alltså nämnden samma ansvar som det tilltänkta vårdkompetensrådet ska ha. 

Lämpligt nog var Birgitta Sacrédeus (KD), ordförande för Regionala utvecklingsnämnden, på plats under arbetsutskottets sammanträde. När jag ställde frågan om införandet av ett nytt råd var nödvändigt fick jag svaret att ett Vårdkompetensråd skulle kunna arbeta mer “hands on” än vad nämnden gör, och då också vara mer insatt i just sjukvårdens behov.

Om det är så att ordförande för Regionala utvecklingsnämnden känner att nämndens mandat är begränsat på något sätt, så vore det isåfall mer rimligt att be Regionfullmäktige om det uppdraget, snarare än att bygga upp en ny organisation som i stora delar ska göra samma arbete som redan görs idag. Detta Vårdkompetensråd riskerar att, förutom att skapa dubbelarbete, skapa en intern förvirring om vem som ska ansvara för och göra vad, när gränserna för ansvar överlappar varandra. Risken för dubbelkommando är dessutom uppenbar. 

Osvikligt kan jag inte låta bli att, ännu en gång i mitt politiska liv, fundera på de ord Gaius Petronius, (död 66 e.kr) lär ha sagt:

“Vi tränade hårt, men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras. Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och också vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg medan den åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering.”

Jag är rädd att det är just det beslutet innebär, att det är illusionen om handlingskraft och duglighet som åstadkoms, medan effekten av beslutet riskerar att leda till raka motsatsen.

 

Patrik Liljeglöd
2023-02-14

Uppdaterades: 14 feb 2023