Jag har lyssnat på debatten, läst flertalet förslag och hunnit delta på möten i Region Dalarna, där framtidens kompetensförsörjning i vården varit en brinnande fråga och  en välgrundad anledning till oro. Det är ett tufft läge med personalbrist som leder till övertid som övergår i överarbete som i sin tur leder till sjukskrivningar, och ett behov av än mer övertid växer med det. 

Olika ideér för att uppmuntra sjukvårdens personal lyfts fram, ofta i form av olika slags bonusar för att uppnå kortsiktiga lösningar på långsiktiga problem.  Visst, vi har ett akut läge här och nu som måste lösas, samtidigt inser jag snart att många av förslagen är ensidigt fokuserade på läkare och sjuksköterskor. Det är såklart otroligt viktiga arbetsgrupper, men den yrkeskår som utgör nära en tredjedel av Regionens samtliga anställda tycks ha glömts bort, eller tagits för given. Det är undersköterskan, den som oftast har det nära samspelet med patienten, det ständigt närvarande vakande ögat och den som sköter den närmaste omvårdnaden. En yrkesgrupp som är oumbärlig för att hela kedjan av vård ska fungera och en yrkesgrupp som det redan idag, i likhet med sjuksköterskor och läkare, lider brist av. 

Därför blir det inte bara märkligt, utan framstår som rent utav oförskämt att ta del av det förslag som ska ge en sjuksköterska i ett arbetslag 3000 kr/mån och undersköterskan inget, trots att behovet och bristen på dem bägge är lika stora. Det är tyvärr inte heller en engångsföreteelse, vi har sett det förut. Minns debatten från förra sommaren där sjuksköterskan erbjöds 15 000 kr per flyttad semestervecka, medan den lediga tiden för undersköterskan i samma lag värderades  6000 kr lägre. 

Vi måste flytta fokuset från detaljerna och se helheten, där varje del är lika viktig. En lösning som ofta nämns är vidareutbildning, där undersköterskor ska uppmuntras till att skola om sig till sjuksköterskor , vilket inte är fel i varje enskilt fall. Men vi måste samtidigt förstå att varje undersköterska som vidareutbildas till sjuksköterska kommer lämna en tom plats efter sig och någon annan kommer behöva rekryteras för att utföra dennes arbetsuppgifter. När det då varken växer läkare, sjuksköterskor eller undersköterskor på träd, innebär det endast att vi förflyttat problemen från en länk till en annan i kedjan. 

För att verkligen närma oss en lösning behövs det mod att ta tag i en helomvändning i hur det utförda arbetet värderas. Vill vi i samhället ha en fungerande vård, så måste vi kunna bemanna den och lyckas vi inte göra det, betalar vi förmodligen för lite, både i lön och arbetsvillkor.

Det kommer att kosta, men ytterst måste vi ställa oss frågan: Vill vi ha en jämlik tillgång till vården, där alla oavsett ekonomi, kan få hjälp vid behov? Då måste vi vidta mått och steg.

Patrik Liljeglöd (V)
Oppositionsråd, Region Dalarna

Uppdaterades: 10 maj 2023