1 maj: “Det är dags att samlas, det är dags att ta kontrollen”
Patrik Liljeglöds första maj-tal
Äntligen träffas vi här igen på Första maj, en påminnelse om att varje dag är en resa, arbetarrörelsens och vår gemensamma långa resa.
Varje tid har sin strid och många strider går igen. Därför måste vi vara vaksamma att inte alla förändringar går stridlöst förbi. Som vågor på ett öppet hav sköljs vårt samhällsskepp fram och tillbaka på ett för de flesta människor till synes slumpartat vis. Men det finns starka strömmar under havets skummande yta som hotar att föra vårt skepp någon helt annanstans. Vi måste hissa segel, ta kontrollen över vår färdriktning och ta ansvar för vart vårt samhällsskepp seglar.
Ombord på Välfärden, vars namn av stolthet klingar, har sedan valet Kapten Kristersson satt Sverigedemokraterna vid rodret. Tillsammans väljer de aktivt att låta underliggande strömmar avgöra färdens riktning. För kapten Kristersson vägrar hissa att segel, vägrar ta ansvar och det, är ett medvetet val.
Utan att berätta för fartygets passagerare låter Kapten Kristersson vårt gemensamma skepp driva mot en destination bort från solidariteten och mot de individuella lösningarnas land. Han säger det inte högt, då skulle folket förmodligen protestera, men vi som låter blicken falla på den budget regeringen nu ännu en gång har lagt, kan se kompassens riktning klart.
Sverige är ett rikt land, med en lång historia av en stark välfärd, gemensamt finansierad. Detta vill Kristersson och Tidö-regeringen förändra.
Sveriges samlade ekonomi är god men illa fördelad. För trots att statens ekonomi är stark väljer regeringen att låta stat, region och kommun vara skilda från varandra och inte delar av en och samma helhet. När staten, som har den övergripande möjligheten att fördela landets resurser, låter bli att göra denna fördelning, blir konsekvensen att Regionerna och kommunerna står ensamma om att bära både ansvaret och kostnaderna för att upprätthålla välfärden. På så sätt skapar regeringen en underfinansiering av hälso- sjukvården och våra yttersta trygg- och säkerhetssystem. På så sätt skapar de den vård och förtroendekris som är nödvändig för det systemskifte de eftersträvar.
Genom att mana det offentliga till prioriteringar, nedskärningar och sänkt nivå av välfärden, vill de tvinga fram andra lösningar.
Om vår gemensamt finansierade välfärd inte mäktar tillhandahålla denhälso- och sjukvård och välfärdsservice som medborgarna förväntar sig, så kommer människors vilja att betala skatt och känna tillit till vårt politiska system att minska. Då ökar acceptansen för att de människor som har råd, ska kunna köpa sig den bättre vården eller gå före i kön genom exempelvis sjukvårdsförsäkringar.
Just nu står vi mitt i orkanens öga, Region Dalarna gjorde förra året ett stort underskott men klarade sig med hjälp av undanstoppade pengar. Dessa tar slut i år och snart kommer ni höra från politikens läppar, att Region Dalarna kommer att behöva ändra ambitionsnivån för vilken hälso och sjukvård som ska tillhandahållas genom en solidarisk finansiering. Att pengarna inte räcker till, att det är viktigt att hålla på generationsprincipen, att varje generation ska hålla sina egna kostnader och inte skjuta på framtidens generationer att bära.
När ni hör dessa ord, ska ni komma ihåg: Att det inte innebär att vård ska sluta att ges, men att en gräns ska sättas för när den bekostas av skatten, kommer du över den får du bekosta vården själv ur egen ficka, antingen via ditt eventuella sparkapital eller via den försäkring du förväntas ha tecknat. En försäkring som idag i runda slängar, för de som kommer att befinna sig i den högsta riskgruppen för att hamna över den s.k. ambitionsnivån, kostar mellan 1000-2500 i månaden.
Det är den strid som väntar oss runt hörnet. För samma partier som med upprördhet skulle svära över att betala 100 kr mer i skatt, anser det inte problematiskt att människor ska behöva betala 1000 kr eller mer i månaden för en sjukvårdsförsäkring. Vi ska inte gå på deras mytbild om skattetryck, vi ska inte gå på den skenbild de vill ge av att Sverige har världens högsta skatter.
De senaste åren har staten sänkt skatterna för de allra rikaste och på så sätt skapat en omvänd fördelningspolitik, där de med lägst inkomster procentuellt av sina tillgångar, betalar mest för vår gemensamma välfärd. Kapten Kristersson är vår tids anti-Robin Hood som tar från de fattiga och sprider ut åt de redan förmedlade.
Den ekonomiska ojämlikheten har skenat och Sverige toppar nu ligan om att vara det mest ekonomiskt ojämlika landet i Europa. Vänsterpartiet är idag den reellt enda kraften i parlamenten för att vända denna utveckling – men vi behöver inte bara höras där. Vi måste alla tala om detta, bryta in och bryta av och upplysa vår omgivning om sakernas tillstånd, om vart vi är på väg om inget görs.
Vi måste göra det idag, imorgon och alla de dagar som följer, ända tills deras nidbild om skattens skadliga värde slutligen kan besegras.
Skatt är solidaritet, inte ett straff. Skatt är principen om var och en efter förmåga åt var och en efter behov.
Det är två år kvar till nästa val, det är dags att vakna på nedre däck, det är dags att mullra och när vi åter står där vid valurnan, ska vi stå där tillsammans, inte längre med passagerare på skeppet välfärden, utan med människor som ser sig som en del av dess besättning och som kan kräva en kapten på Välfärden som vågar hissa segel, resa fana och åter föra skeppet mot solidaritetens horisont.
Det är dags att samlas, det är dags att ta kontrollen.