Patrik Liljeglöd, Vänsterpartiets oppositionsråd i region Dalarna, höll tal på 1 maj-firandet i Falun:
Då är vi här ännu en gång på första maj, arbetarrörelsens högtidsdag, och jag har fått äran dela mina ord med er.
Jag skulle kunna prata om 6- timmars arbetsdag med bibehållen lön. Jag skulle kunna tala om alla de som år dör på sin arbetsplats varje år. Jag skulle kunna prata om att vi behöver öka kraven på att återställa arbetsrätten. Jag skulle kunna prata om så mycket mer, som både hade varit viktigt och aktuellt. Men i år blir det något av ett revisorstal – då vår gemensamma ekonomi och bristen på aktiv ekonomisk politik, enskilt är vårt största hot i närtid efter klimatkrisen.
Sverige leds nu av en borgerlig regering, som tillsammans med SD beslutat om en statsbudget där staten vägrar att ta sin del av den nödvändiga kostnaden för vår gemensamma välfärd. För regeringen och SD har det varit viktigare att sänka skatter för de som redan har mest – dom rikaste – än att vi ska ha en fungerande vård, skola och omsorg ute i landet. Deras ovilja att agera skyller de på inflationen och försöker försvara sin passivitet med att de inte vill bidra till att öka inflationen än mer.
Problemet med den beskrivningen är att den bygger på en ren felaktighet. Det är nämligen inte en fungerande hälso- och sjukvård, att våra barn får den skolgång de har rätt till eller att våra äldre har en omsorg, som orsakat inflationen. Nej, det är vårt beroende av fossila bränslen som lagt grunden för det.
Rysslands vidriga anfallskrig mot Ukraina var den utlösande faktorn som fick energi- och drivmedelspriserna att skena. För att Europa inte varit tillräckligt omfattande i den nödvändiga energiomställning som behöver komma till stånd, inte minst för att kunna mildra en allt nära förestående klimatkatastrof.
Det är allvar nu, men vi har tyvärr en regering som i samarbete med Sverigedemokraterna väljer att blunda för den verkligheten.
På en av de borgerliga ledarsidorna skrevs nyligen angående Region Dalarnas ekonomi, att det var viktigt att skydda de fattiga mot Vänsterpartiets politik. Anledningen var att Vänsterpartiet varnade för att konsekvensen av att göra stora nedskärningar i vården för att täcka underskottet orsakad av regeringens och Sverigedemokraternas passivitet, vore katastrofalt.
När staten låter bli att ta ansvar så behöver vi finna andra sätt att möta det. Kan det innebära att vi behöver höja skatten i regionen, ja det skulle det kunna. Är det det vi primärt vill? Nej!
En skattehöjning har aldrig ett egenvärde, men det ledarskribenten missar att skriva eller reflektera över är:
Vad händer om vi inte ökar våra gemensamma intäkter?
För att tala klarspråk:
2023 är regionens kostnader 1,3 miljarder kr högre än budget. Om nedskärningar är vägen fram så kommer personalkostnaderna vara det första man ger sig på. För att komma åt den summan skulle det krävas att motsvarande 950 personer skulle få lämna sina arbeten. Det är inte svårt att föreställa sig vilken verkan det skulle få på vården. Ännu längre väntetider, mer lidande och död för de som behöver vårdens hjälp och insatser. Personalen som redan idag arbetar till sprängningsgränsen av vad som är möjligt, skulle avkrävas ännu mer för att kunna möta Dalfolkets behov och förväntningar. Alternativet vilket förmodligen skulle vara borgerlighetens våta dröm, vore att istället för att höja lönerna, sänka dom med runt 12%. Det är tack och lov inte möjligt.
Oavsett om det är svårt idag att locka människor till att arbeta inom vården – skulle det vara en omöjlighet efter en sådan neddragning.
Men det är viktigt att förstå att:
När ledarskribenten skriver att vi ska skydda den fattige från Vänsterpartiets politik, så beror det på att hen hellre ser ett samhälle där vi istället för att gemensamt finansiera vår välfärd, har ett där alla och envar måste ha sina egna lösningar för att säkerställa sin trygghet. Ett samhälle där den med en egen sjukvårdsförsäkring kan garanteras vård och den som är utan får vänta, om tid, resurs och möjlighet ges.
När den borgerliga ledarskribenten skriver att samhället måste skydda den fattige mot Vänsterpartiets politik, måste vi förstå att det inte är för den fattiges försorg, utan till försvar för den rikes privilegierade liv och höga inkomst. För i en borgerlig ledarskribents världsbild är ökade inkomstskillnader och ekonomisk ojämlikhet något bra, som ska sporra den fattige till än mer arbete och flit.
Tyvärr har under lång tid vårt gemensamma tillåtits att sakta monteras ned. Konsekvensen av det blir inte minst tydligt nu när inflationen slagit till som hårdast och drabbar just de med lägst inkomster och fattiga förhållanden som mest. När den som har det sämst ställt som mest hade behövt vår gemensamma kollektiva styrka, då väljer regeringen att låta henne stå ensam i sitt ångestval. Mellan el och värme eller mat på bordet. Om utvecklingen får fortsätta, kan en andra vågens fattig-Sverige likt den vi hade på 1800-talet snart vara över oss.
När regeringen och SD hellre ser skattesänkningar för de rikaste, än att säkerställa att Sveriges kommuner och regioner klarar sitt uppdrag och ekonomi. Då kommer kraven på besparingar, då kommer kraven på att den som arbetar i det offentliga ska få arbeta fler timmar för samma lön eller med sämre villkor. Sen kommer neddragningarna, samma arbete förväntas utföras på färre antal huvuden.
När regeringen och SD hellre ser skattesänkningar för de rikaste, än att säkerställa att Sveriges kommuner och regioner klarar sitt uppdrag och ekonomi. Då hotar en kris med möjliga massuppsägningar bortom nästa hörn, inte kortsiktigt, men om nuvarande regering tillåts fortsätta på inslaget spår och inte gör något, är det där vi slutligen hamnar. Det kommer inte bara drabba de som offentligt anställda, utan en sådan utveckling kommer skölja likt en våg över hela vårt samhälle, med allt vad det innebär.
Det blir så när en borgerligt individualistisk politik får råda. Då ställs arbetare mot arbetare – vem ska ha arbetet kvar och vem ska vara utan. Då blir frågan om vilken räkning som inte ska betalas ditt val och din ekonomiska prioritering och inte en del av vårt gemensamma ansvar för hur människor ska ha det i vårt samhälle.
Det är ingen slump att regeringens och SD budget ser ut som den gör. När välfärden underfinansieras på detta sätt, kommer den slutligen krackelera och i takt med det upphör människors tilltro till våra gemensamma kollektiva lösningar. Och med det öppnas det upp för en helt annan typ av samhällsplanering och struktur, där kvaliteten på utbildning, vård och skola, tillgång till kultur och kvalificerat arbete kommer vara sammankopplad med din sociala status och tjocklek på plånboken.
Vänsterpartiet vägrar en sådan utveckling och när regeringen sviker folket i Sverige, folket i Dalarna, så behöver vi kliva fram och visa att en annan väg är möjlig. Vänsterpartiet kommer vara den rösten och våra förslag och vår politik kommer vara den som skyddar de svagaste i samhället mot en individualiserad borgerlig politik.
Läget är svårt, men vi är inte ensamma. Dalarna är en av Sveriges 20 regioner, men vi drabbas samtliga av regeringens orimliga och ojämlika ekonomiska politik, som för att citera Peps Persson “ Gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik”.
Men idag är ingen dag att tryckas ned av den orättfärdiga politik och de ojämlika villkor som den drabbar oss, nej idag är en dag att resa sig. Det är en dag där vi ska återfinna arbetarkampen från förr och samla oss i kraften i att vi med en gemensam röst besitter makten att förändra.
Tillsammans kan vi hjälpas åt att få fler att höja sina blickar och se bortom sin egen gård. Vi kan och vi måste, tala med en granne, skriv till en vän, din bror och din syster. Lyssna och reagera när du hör själviskheten tala hos någon annan – visa på att vi är inte ensamma utan vi är många och när vi hjälps åt blir det bättre. Vi har möjlighet att ta ett gemensamt ansvar för att alla kan få det bra i Sverige och att alla i Sverige behövs.
Det behöver vi, om vi som samhälle och individer ska klara framtiden, för oavsett vad den borgerliga individualistiska politiken tror, så är vi alla beroende av och en del av varandras liv.
