Dagligen hör vi nyheter om den pågående inflationen, som för varje dag som går gör hundralappen i vår hand mindre värd än den var dagen innan.
Många människor drabbas, men det är inte enbart i den ekonomiska världen som inflation råder. Tre månader efter valutgången är det ett faktum att det även råder politisk inflation när löften ges med en prislapp. Inte ett pris på vad de kostar att infria, utan vad som krävs för att låta bli. I rasande takt förlorar ett löfte i grunden sitt värde.
I bakgrunden hör jag dovt ur mina barndoms minnen, de uppmanande orden eka: “Lova inte sådant du inte kan hålla. Är du osäker? Säg då hellre, jag ska göra mitt bästa. Det är det här jag vill.”
Att Moderaternas löfte i valrörelsen, om sänkt dieselpris på fem kronor litern och Sverigedemokraternas löfte om det dubbla, var orealistiskt och en uppenbar bluff, borde inte förvåna många. När SD:s Oscar Sjöstedt i ett försök att bortförklara varför sänkningen inte blir av trots löftet, blir hans svar: “ibland är verkligheten och spökar”.
En kommentar som knappast bidrar till att ge det givna ordet någon ökad status, men som samtidigt på ett bra sätt tydliggör och avspeglar deras brist på politisk trovärdighet.
Högre förväntningar har jag då på Socialdemokraterna i Region Dalarna. Därför gör det mig särdeles ont att behöva konstatera, att de nu gör en politisk u-sväng och plötsligt förespråkar att det i Hälso- och sjukvårdsnämndens verksamhetsplan ska inbäddas ett hot om privatisering/konkurrensutsättning, för de verksamheter som “under en tid inte klarar av att uppfylla vårdgarantin”. Vården i Dalarna ska alltså även fortsättningsvis drivas med höjd piska, redo att snärta till om målen inte uppfylls.
Tyvärr ger detta även en tydlig signal om att privatiseringen kring BUP kommer fortgå även under Socialdemokratiska ledningen och att ni säger ja till möjligheten att privatisera än mera.
Men jag börjar nu tvivla på, om det hos Socialdemokraterna finns någon existerande smärtgräns på politiska eftergifter för att få ingå i den styrande makten?
Att leka affär med vården och våra gemensamma skattemedel, fick alltså inte det slut som hade varit nödvändigt och som utlovats.
Att partier i ett samarbete måste jämka sin politik och ståndpunkter med varandra är både begripligt och bör ges en viss förståelse för. Men jag börjar nu tvivla på, om det hos Socialdemokraterna finns någon existerande smärtgräns på politiska eftergifter för att få ingå i den styrande makten?
Motståndet till de privata intressena i vården var trots allt en fråga där Socialdemokraterna i Dalarna, nästintill högtidligt markerade sin ståndpunkt och utmålade den som orubblig.
Det råder en kraftig inflation, både ekonomiskt och i värdet av ett givet ord. Det får mig att osökt tänka på Thomas Di Levas sång och texten: “Vem ska jag tro på? Tro på, tro på när. Tro på när allt är så här. Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut.”
Men först 2026 när (V)i kan vara där, vara en del, och se till att löften som ges, kan hållas.
Patrik Liljeglöd
Oppositionsråd Region Dalarna
Vänsterpartiet
2022-12-13
